Var är grisproducenternas protester mot den plågsamma slakten?
Att svensk djurskyddslagstiftning är världens strängaste och bästa i världen får man som konsument ofta inpräntat i marknadsföring från svensk köttindustri och branschorganisationer. Att något är bättre än något annat behöver inte betyda att det är bra. När ett djur är kött från dag ett, vad gör då litet ångest på slutet?
Veterinärstudenten Felicia Hogrell skriver i Expressen Debatt (7/10) om hur slaktmetoden för grisar ser ut, och hur chockerande det är att se med egna ögon. För gris är idag avlivning med koldioxid, det vill säga gasning där djuren sänks ned i ett schakt, den vanligaste bedövningsmetoden – som sedan följs med avblodning som är själva avlivningen. I branschen och bland andra insatta är det ingen nyhet att verkligheten ser ut så, inte heller att det medför ett plågsamt och ångestfyllt avslut på grisarnas liv. Forskning från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) visar att det är en ångestframkallande metod som gör att grisarna försöker få luft genom att klättra på varandra, ibland skrika. Koldioxidhalten på 90 procent bränner i grisarnas halsar. Att reagera på detta väljer Jordbruksverkets företrädare i sin replik (13/10) att kalla ”starka känslor”. Jordbruksverket hade kunnat svara att man är medveten om problemen med avlivningsmetoden, att det behövs mer pengar till forskning för att förändra. Istället levererar myndigheten ett svar som om det var skrivet av grisindustrin själv.
Starka känslor är något som borde finnas hos grisuppfödarna. Hur kan man acceptera att ens grisar avlivas på ett sätt som skapar ångest hos djuren? Som djurägare har jag svårt att förstå det. Svenska grisproducenter lyfter som tidigare sagt ofta ”världens bästa djurskyddslag” som argument för att köpa svenskt kött. Samtidigt lastar man iväg sina grisar på lastbil till en säker ångestfylld slakt. Hur hänger det ihop?
Djuren får inte utlopp för sina naturliga beteenden, där att böka i jord kanske är det mest väsentliga.
Svaret ligger kanske i att det inte spelar så stor roll. Ett grisliv är inte svinkul, som Hogrell uttrycker det. Sex månader på betonggolv innan slakt, kultingarna får mindre än en månad med sin mamma. Suggorna föder minst två kullar per år och klarar inte av att leva många år på grund av intensiteten. Djuren får inte utlopp för sina naturliga beteenden, där att böka i jord kanske är det mest väsentliga. Rationalitet och kostnadsminimering styr uppfödningen. Jag själv ser dagligen mina linderödsgrisar borra trynet ner i jorden och njuta, det är en fröjd att se. När grisar får möjligheten att faktiskt vara grisar fascinerar de. Den industriella och anonymiserade produktionen av griskött har hamnat så långt ifrån det respektfulla och etiska att det är svårt att se en omställning till en rättfärdig tillvaro för grisarna. Men det finns alternativ, småskaliga uppfödare som låter grisarna böka i jord och som använder bättre avlivningsmetoder. Köp kött direkt från dem eller välj vegetariska alternativ.
Att välja bort industrikött från djur som slaktas med ångest är enkelt, men tillsammans måste vi också sätta press på politik, lagstiftning och uppenbarligen Jordbruksverket. Är det acceptabelt för oss som samhälle att 2,5 miljoner grisar avlivas årligen i Sverige med en metod som orsakar ångest? Är världens bästa djurskyddslag inte värd mer än så här?
Adam Arnesson, ekobonde på Jannelunds Gård, Örebro
