Är det inte jobbigt att slakta djuren? Finns det något som kan kallas stressfri slakt? Kan man vara djurvän samtidigt som man äter kött?
Visst tusan är det jobbig att slakta djuren. Våra lamm har ju funnits på gården i upp till 1 år, och under den tiden har man brytt sig, pysslat om och sett till att de ska ha det bra. Det vore väl skamligt om det inte vore jobbigt tänker jag. Att det är jobbigt, att det medför känslor och tankar, tar jag som en garanti för att jag själv inte har trubbats av och har börjat betrakta djuren som kött från dag ett. Det är så bonden som blivit fabrikant måste tänka. När djuruppfödning handlar om att djuren ska växa så fort som möjligt, att producera så mycket som möjligt till så låg kostnad som möjligt, måste man väl som människa distansera sig från djuret från början. Alla som någon gång har tittat en gris i ögonen som står inomhus på betong med fyra mörka väggar vet det. Många lantbrukare med djur väljer att kalla sig för ”producent” med djurslaget innan. Lammproducent. Grisproducent. Kycklingproducent. Smaka på de orden. Hur mycket respekt utstrålar de? Varför vill någon identifiera sig med att vara producent av levande varelser som bedöms vara en produkt under hela deras liv?
Det finns något högaktningsfullt med kött, tycker jag
Det finns något högaktningsfullt med kött, tycker jag. Ska man äta kött ska det vara med respekt för vad det varit och njutning för vad det är. Alltså blir det väldigt viktigt att dela på djurets liv och köttet. Respekt under djurets liv är såklart att ge det gott om utrymme, utlopp för naturligt beteende, och att undvika stress under all hantering samt under avlivningen. För våra lamm betyder det att födas på våren, gå med sina mammor i minst fyra månader tills de slutar att dia av sig själva, beta gräs större delen av sitt liv. Det betyder att vi själva kör dem till ett litet gårdsslakteri 6 mil bort, lastar på och av själva. Sådan respekt måste följa med till råvaran, det vill säga köttet. När så mycket kärlek och respekt ligger bakom vore det skamligt att inte respektera vad kött faktiskt är, och njuta av det.
Adam kan lita på Adam
I förra veckan var jag med vid slakten av våra lamm. Vår slaktare, som också heter Adam, är van vid att hantera djur, eftersom han själv har egna. I det lilla slakteriet slaktar han gårdens egna djur och från andra gårdar i närheten. Att minimera stress och planera hela avlivningen efter hur stress kan undvikas är filosofin. Och det är av stort värde för mig att veta det, och att ha sett med egna ögon hur det går till. Jag menar, all den respekt jag har visat hemma på gården skulle kunna raseras bara under ett ögonblick, av en empatilös slaktare, som gör det på slentrian. Allra bäst vore såklart om vi kunde avliva djuren på gården och ta bort alla stressmoment som trots allt uppstår vid transporten. I framtiden är det den enda riktigt hållbara lösningen. Men jag och vi är otroligt lyckligt lottade att ha ett så bra gårdsslakteri i närheten. Att skicka djur på en lastbil till Scan skapar en klump i magen. Nu kan Adam lita på att Adam gör allt han kan för att minska stressen, och jag tänker att den korta kedjan med personlig garanti är precis vad som behövs.
Det man respekterar vill man varken producera eller konsumera i stora mängder utan kärlek
Jag kan prata om kött och moral länge, och har absolut inte tänkt ”färdigt”. Något som bör vara självklart för alla som äter kött är dock det som jag har diskuterat här. Kött ska man äta med respekt, annars får det vara. Med det tankesättet blir det också naturligt att äta kött sällan. Det man respekterar vill man varken producera eller konsumera i stora mängder utan kärlek.
