Kanske inte för pengarna, de bekväma arbetstiderna eller friheten från ansvar.
Jag får ofta frågan, och det är också något jag ägnar en del tankeverksamhet åt. Särskilt en sen fredagskväll när jag snurrar runt andra varvet i Slussen med ett kylsläp som snart är tömt på lammkött, för att sedan åka de två timmarna hemåt, klockan är 19.30 och jag skulle mycket väl ha hunnit med två glas bubbel och haft en rejäl middag på gång tillsammans med goda vänner, om jag var en vanlig människa.
Nej, alltså det är inte synd om mig. Jag har ju nyss träffat alla fantastiska människor som köper det jag odlar och föder upp på gården. Glada människor (de gånger jag har kommit i tid), som ger uppskattning, som tackar och betalar för allt arbete, den kärlek och respekt som ligger bakom. Det är en glädje som de flesta bönder tyvärr inte har. Säljer man kött till Scan får man en avräkning där det står hur lite man får betalt, i bästa fall ett julkort och en väggalmanacka. Säljer man mjölk till Arla verkar det som att man får vara glad om man ibland får betalt för sina kostnader.
Jag blev bonde den dagen då jag förstod att det som jag, min familj och generationerna före har gjort på vår mark, är orsaken till att det idag är så vackert. Det var inte de stora traktorerna och maskinerna som lockade, nej. Som 17-åring kunde jag nog inte definiera det som annat än en känsla, av att något var viktigt och kopplat till någon form av ansvar. Jag var förnuftig nog att lita på känslan, och i efterhand kan jag förstå vilket privilegium det är att direkt se effekten av arbete. Men det som blev gnistan till kreativitet, entreprenörskap och en jäkla rädda världen-attityd var något mer långsiktigt. Mina föräldrar KRAV-certifierade gården och ställde om till ekologiskt 1995, ganska tidigt, och har på senare år berättat om vad som blivit annorlunda. Jag har ju haft glädjen att betrakta det i ögonvrån under hela mitt liv (1995 var jag fem år gammal). Mer blommor och örter i dikeskanterna, mer fjärilar, mer insekter, mer småfåglar, och till och med rovfåglar. Mer färger, mer mångfald och mer liv.
Kan man som människa föreställa sig något mer vackert resultat av saker man har gjort med sina händer?
Jag vill prata om lycka. Ren och skär lycka kände jag en gång i somras när jag efter vad som verkar som en helt vanlig arbetsdag tittade ut över markerna med Kilsbergen som fond och en sol på nedgång. Jag tittade på ljuset och hur det föll mot molnslöjor, mot trädtoppar och de blå bergens sluttningar. Tänk att det ljuset, just det ljuset, kommer att falla här på exakt samma plats, kanske exakt samma tid, om ett år, två år, 10 år, 50 år. Lever jag kommer jag garanterat att få betrakta just det här ljuset, på exakt den här platsen ett oändligt antal gånger. Är det inte exakt samma tid nästa år, är det säkert det dagen efter. Och när jag är borta kommer ljuset fortsätta att kasta röda slöjor över slätten mellan gården och berget. Det hela varade i några sekunder, men jag kan alltid erinra mig tillbaka.
Det handlar naturligtvis om tvivel och motsättningar som de allra flesta människor har inom sig, det där i bilen vid Slussen (nåja, hos en del i alla fall), meningen med livet, perspektiv på människan, om vad som är moraliskt och om sökandet efter lycka. Solen går ned även när inte jag är här och det enda moraliska en människa kan göra är att vårda sin trädgård. Jakten på lycka och slitningar mellan hoppfullhet och hopplöshet har människor alltid sysslat med. Men idag är faktiskt en helt ny verklighet. Jorden går sönder på ett fysiskt sätt som vi aldrig förut har beskådat, känt till eller ägt möjlighet att förhindra. Människan måste förhålla sig till att vara orsaken till planetens kollaps, men också till att ha den största möjligheten någonsin att förhindra kollapsen.
Det är människans tid och just nu definieras den av lukten av smältvarm is vid Arktis, skelett från vår tids vanligaste djur som i framtiden grävs upp av arkeologer: industrikycklingen. Det är Antropocen.
Så varför blev jag bonde? Jag vill sköta om den här planeten. Jag vill sköta om den där solnedgången så att människor framför mig ska få möjlighet att känna den där lyckan, även om det bara är för några sekunder. Står där ingen människa kommer den ändå att ha samma makt att hänföra och skapa lycka som den gången när jag såg den.
