Publicerad i Svenska Dagbladet 2021-01-09
Det är dags att stänga minkfarmerna för gott. Som lantbrukare i Sverige värnar vi vårt lands anseende när det gäller ett gott djurskydd. Sverige har länge varit ett föregångsland när det gäller att ge lantbruksdjuren en bättre välfärd – trots det tillåter vi fortfarande minkfarmning medan land efter land i Europa fasar ut pälsdjursuppfödningen.
Minkar är semiakvatiska rovdjur, de rör sig både på land och i vatten, och jagar i det vilda över stora områden. Det säger sig självt att det är beteenden som inte ges utrymme i en liten bur som saknar vatten att simma i. Djurskyddsskäl borde vara nog för att avsluta denna intensiva uppfödning då vår djurskyddslag tydligt fastslår att djur ska få utlopp för sina naturliga beteenden och skyddas från onödigt lidande. Vi frågar oss: vad är det som motiverar minkarnas lidande? Att Sverige ska kunna exportera päls till högst betalande, där Kina är största marknad? I Sverige efterfrågas i vilket fall inte pälsen. I en undersökning som Demoskop gjorde 2014 anser närmare 80 % av svenskarna att det inte ska vara tillåtet att föda upp djur i bur för pälsens skull.
Till detta ska läggas risken för spridning av pandemier och mutation av virus, som bland annat uppmärksammats i Danmark (världens största producent av minkpäls) och Nederländerna (EU:s näst största producent), där det lett till en avveckling av minkfarmningen. Även Frankrike beslutade i höstas att fasa ut under en femårsperiod. I det här fallet är det inte fel att göra som alla andra, det handlar om människors hälsa, både under nuvarande pandemi och i kommande.
Tidigare i höst uppmanade 120 veterinärer och forskare i DN (26/9) Sverige att följa efter och stänga farmerna, både av djurskyddsskäl och för att stoppa smittspridningen av Covid-19. Då fanns en oro för spridning bland svenska minkar, men sedan dess har coronaviruset upptäckts på 13 svenska farmer. 2020 års pälsning (ett annat ord för avlivning för att kunna ta reda på pälsen) är avslutad i Sverige. Nu finns bara avelsdjuren kvar och det är dags att ta beslut angående kommande säsong. Med tanke på risken för mutation av covid-19 som vi ser exempel på i Storbritannien och så kopplat till mink i Danmark, vore det oansvarigt att inte agera. När nu danska uppfödare (SVT Nyheter, 3/1) börjar fundera på att återstarta sina verksamheter i Sverige vore det ansvarsfullt av regeringen att ge ett rakt besked – här finns ingen framtid för pälsdjursuppfödning.
Hur vi människor håller och förhåller sig till våra lantbruksdjur säger mycket om oss själva, och om hur vi vill att vårt samhälle ska definieras. Att hålla djur i bur, starkt begränsade att leva ut naturliga beteenden, bara för att vi vill ha deras päls – det är något som bör förpassas till vår historia. Det vore klokt för Sverige att fortsätta agera som en ledare i djurskyddsfrågor, och genom omställningsstöd hjälpa de aktiva minkfarmer som idag finns att skifta produktion.
Vi som skriver under här är lantbrukare, de flesta av oss håller lantbruksdjur på våra gårdar och förhåller oss dagligen till vad detta betyder. Våra djur väljer inte själva att leva sina liv hos oss, det är vi som gör valet, och det är vi som bär ansvaret för att de ska må bra, få utlopp för naturliga beteenden och slippa stress. När vi lantbrukare tar det ansvaret och ger dem möjlighet att bete sig som de djur de är, får vi så otroligt mycket tillbaka. Det kan handla om biologisk mångfald när kor och får betar gräsmarker, när grisar bökar i jorden – i förlängningen något som skapar livsmiljöer för insekter, fjärilar och fåglar. Inget av detta går att koppla samman med en pälsdjursuppfödning, minkarna finns bara till för att ge oss människor päls.
Minkhållningen är det mest extrema exemplet i Sverige på hur djur inom lantbruket hindras från sina naturliga beteenden. Men på samma sätt som minkar inte kan simma i sin bur, kan grisar inte böka med sitt tryne på betong, kycklingar och höns inte picka efter mask innanför fyra väggar. En ko med kalv får inte chansen att knyta an och känna närhet när man tar kalven ifrån henne kort efter födseln, för att direkt kunna sälja all hennes mjölk. Inom många områden måste djurhållningen bli betydligt bättre för att vi ska kunna säga att vi har en fullgod djurvälfärd, men det finns också områden där djurhållningen inte är kompatibel med en god djurvälfärd. Att göra minkens bur lite större tar inte bort faktumet att den är ett rovdjur som normalt skulle röra sig över stora områden. Pälsdjursuppfödning är helt enkelt inte förenlig med vår djurskyddslag.
Sveriges regering och landsbygdsminister Jennie Nilsson bör nu prioritera och fastställa en plan för att fasa ut pälsdjursfarmingen av de tre goda skälen: bristande djurskydd hos minkarna, folkets önskan samt människors hälsa nu och i framtiden.
Adam Arnesson, djur- och växtodlingsbonde, Mullhyttan
Fredrik Cleve Kjellröier, mjölkbonde, Almunge
Ulrika Hagberg, djur- och växtodlingsbonde, Orust
Frida Tortela & Jakob Eriksson, grönsaksbönder, Vretstorp
Kristina Forss, grisbonde & mathantverkare, Vilhelmina
Mia Jonson, grönsaksbonde, Lidköping
Lars Alfredsson, grisbonde, Fjällbacka
Johan Widing, djur- och grönsaksbonde, Hörby
