Publicerad som krönika i Skånska Dagbladet 20/8 2013
För ungefär två år sedan satt jag i en liten tejpad ruta på ett golv tillsammans med 50 andra förstaårsstudenter vid Lantmästarprogrammet i Alnarp, omringade av äldre studenter i blazers. Klockan var väl runt 4 på natten och jag hade inte fått något annat än dextrosol och vatten sen klockan 17 den dagen. Medan andra kallades upp till ”förhör”, för att till exempel ha varit lösaktiga under gymnasiet, komponerade jag själv en lugnande låt i mitt huvud; för att inte lägga mig ned av utmattning.
Nej, det är inte bara i mediekända Lundsberg och Sigtuna som pennalism och förnedrande aktiviteter äger rum. Under den kvällen undrade jag om jag var dum, inte fattade det roliga i allt, kanske borde jag skratta åt allt? Men nej, så var det inte. Den kvällen, följande vecka och två år avbyttes den ena homofobiska, sexistiska eller pennalistiska situationen av den andra. Mina värderingar eller principer gör det inte möjligt att acceptera sådant, och jag är glad att de stått fast vid det under de här åren.
Som ny student vid en ny ort är man otroligt beroende av att känna sig hemma i en grupp, att vara en del av något. Man kanske flyttat hemifrån för första gången, känner ingen och är helt borttappad. Att säga ifrån eller inte lyda en auktoritet kan vara det svåraste av allt, särskilt när man är ensam och utan stöd. Den rädslan och avsaknaden av en tillhörighet gör nog att de flesta accepterar mycket för att inte bli utstötta ur en gemensamhet. Jag vet inte vilken typ av tillfredsställelse det skänker äldre studenter att utnyttja detta genom manipulation och pennalism, det är oförståeligt för mig. Uppskattar man att se rädsla i människors ögon, eller får man för första gången smaka på makt, att ha möjligheten att straffa någon som inte lyder en? För mig är det sjukt och osmakligt.
Jag har funderat mycket över drifterna som får människor att bete sig på det här viset, men inte riktigt nått till en slutsats. Men det är klart, har man en gång accepterat att behandlas dåligt, utsättas för pennalism, sexism eller homofobism kanske man får svårare för att ta avstånd. Vem är man då? Någon som frångått moral, principer och medmänsklighet. Det har blivit en identitet, en identitet som grundas i en gemenskap. Utan gemenskapen är man värdelös och klarar inget. Att försvinna ur gemenskapen skulle döda en identitet. Det är den enda förklaringen jag kan finna. Att upptäcka att ens handlingar och ageranden under flera års tid varit pennalistiska eller på annat sätt elaka, innebär att förkasta hela sin personlighet.
När ”förhören” avbröts för paus beordrades alla att upprepande hoppa upp och ned, något som är jobbigt efter att inte ha ätit något sen lunch. Under tiden sjöngs en ramsa ”går inte, går inte, passar perfekt”, detta till rörelserna av två fingrar mot varandra, två cirklar och till sist ett finger och en cirkel. Passar perfekt. Det räcker att en person vid den stunden, bestämde sig för att aldrig våga vara sig själv, för att ett liv ska bli förstört. Ett liv ska inte få förstöras den första dagen på universitetet. Det är oacceptabelt och jag vill inte tänka på hur många liv som förstörts tidigare år, det året eller på andra platser.
Hat mot folkgrupper, kvinnor eller homosexuella börjar någonstans, ibland i situationer som kan tyckas vara harmlösa eller obetydliga. Att reagera och bekämpa allt sådant är det enda jag som enskild människa kan göra. Att våga stå upp mot små, obetydliga saker som sedan bygger upp en skadlig struktur.
Adam Arnesson, lantmästare, tidigare lantmästarstudent
