Som uppfödare av både lamm och nötdjur som alla får beta utomhus borde jag jubla över Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremens debattartikel ”Bättre för klimatet med fler betande köttdjur”.

Rent ekonomiskt och för att förklara min verksamhets värde för politiker eller konsumenter är det en fullträff. Ät mer av den typ av kött som lämnar min gård och rädda dessutom klimatet, vilken silverkula! Allt ska bygga på nya rön (egentligen gamla antaganden) som visar att kolbindning i betesmark gott och väl kompenserar för de utsläpp som orsakas av idisslarnas metanrapande. Dessa rön skulle betyda att vi i väst med gott samvete kan fortsätta att äta mycket kött, så länge det kommer från betesbaserad köttproduktion.

Som jag ser det finns de betande djuren på vår gård här av en primär anledning: deras produktion av ekosystemtjänster i form av biologisk mångfald, ett vackert landskap och i viss mån kolinlagring i mark. Betande djur skapar dessa tjänster eller nyttor som kommer samhället till del, där är jag helt överens med Rundgren och Meyer von Bremen. Samtidigt är jag fullt medveten om att idisslare, oavsett hur naturliga de är, skapar en negativ påverkan för klimatet. Metan är en stark växthusgas som under sin tid i atmosfären orsakar betydande klimatpåverkan, där är forskningen enig. Fler idisslare på jorden = större buffert av metan i atmosfären = klimatförändringar. När vi människor blir fler på planeten behöver vi hitta alternativ till den näring och det protein som idag kommer från animalier. Antalet idisslare kan inte öka i motsvarande takt som vi människor, då får vi problem. En minskad konsumtion av rött kött har också positiva effekter för hälsan. Att den större delen av köttproduktionen idag sker i industriform där djur inte får utlopp för naturliga beteenden är en annan aspekt.

Att stärka en uppfattning om att kol nog kan bindas i mark och att en hög köttproduktion och konsumtion därför är gångbar är problematiskt. Många verkar i dessa dagar söka efter halmstrån som kan tillåta en att inte ändra på gamla vanor. Ja, klimatet går sönder, men jag kan väl i alla fall få äta massor av kött med gott samvete? En övertro på kolinlagring i betesmark för att berättiga en hög köttkonsumtion slår helt enkelt fel. Elin Röös, forskare i matens miljöpåverkan på SLU och Maria Nordborg, fd doktorand inom hållbar biomassaproduktion på Chalmers, förklarar det mycket bättre än jag och konstaterar i en replik (15/8) att:

”Det finns inga studier, gamla eller nya, som stöder påståendet att svenska naturbetesmarker generellt sett kan lagra in så mycket kol att det kan kompensera för idisslarnas metangasutsläpp.”

Elin Röös & Maria Nordborg

Jag representerar en djurhållning som jag kan stå upp för känslomässigt. Där djur får utlopp för naturliga beteenden, slipper stress, skapar samhällsnytta, och blir till näringsrika livsmedel. Jag står lika mycket upp för att köttkonsumtionen måste minska, för planetens, människans och djurens skull. Förändringar i konsumtion av kött, särskilt hos unga, talar väl för det – en omställning pågår nu. På vår gård gör odling av mer vegetabilier och proteingrödor att vi kan försörja tre gånger så många människor med mat, dessutom med halverad klimatpåverkan per kalori, bara efter ett års omställning.

Vurmandet för en ”naturlig” betesbaserad köttproduktion som på alla sätt ska rädda planeten och klimatet byggs upp som en religion, och blir i vissa grupperingar lika onyanserad som när en vegansk diet målas upp som lösningen för alla. Hållbarhet är inte enkelt, särskilt när det kommer till mat. Säkert är dock att en minskad produktion och konsumtion av kött hör till framtiden.

Adam Arnesson

Ekobonde och planetskötare på Jannelunds Gård