Man är i Almedalen i en vecka och när man kommer hem har pappa skaffat fem grisar. Det visade sig vara den bästa present man kan önska sig.
Jag blev faktiskt lite kär i dessa djur som bara kastade sig ut i gräset och körde trynet rakt ner i jorden, som om de aldrig gjort något annat. När man klappar dem på magen ramlar de omkull som ett gäng fainting goats och visar själva definitionen på nöjdhet.
Från denna kärlek och lycka till tanken på alla grisar som står instängda på några kvadratmeter, utan solljus, utan jord. Betong går inte att böka i hur mycket man än försöker. Hur kan någon människa som lever i närhet med detta djur mena att det är bra för grisen? Att grisen mår bra trots att den inte har möjlighet att göra det den allra mest vill. Hur kan man gå förbi de här djuren, se dem i ögonen, slänga in en tuss halm och mena att det är nog? Är man inte då fabrikant istället för bonde?
Likheterna mellan gris och människa har många diktat om. T.ex Kierkegaard
”Jag beter mig precis som Lüneburgsvinen. Att tänka är för mig en passion. Jag duger ypperligt till att böka fram tryffel åt andra, själv har jag ingen glädje av den. Jag fångar problemen på näsan, men det enda jag förmår är att kasta dem bakåt över huvudet”
Så ser jag mina fem grisar gå och kasta problemen bakom sina huvuden. Tänk om alla grisar skulle kunna få göra det.
Nu har vi alltså fem Linderödsgrisar på gården, och fler lär det bli när två av dem får kultingar nästa år. Tanken med grisarna är att de ska fungera som traditionella hushållsgrisar. På en gård blir det ofrånkomligen en del rester av saker, små mängder spannmål, ensilagebalar, potatisblast, bondböneavrens – ja allt möjligt. I vanliga fall blir det avfall, men nu kan grisarna få det som foder och njuta av det. Det blir givetvis en del griskött som följd av detta, och det kommer mest att användas i vårt charkuteri – men kommer även att kunna köpas i butiken eller vid leverans till Stockholm. Ett litet antal grisar har definitivt en plats att fylla på en hållbar gård. Den funktionen har tyvärr glömts bort i de stora grisfabrikerna – låt oss få fler att minnas.
