Bild: Charlotte Bladh André, ordförande Organic Sweden.
Det har länge pratats om varför fler inte ställer om till ekologiskt lantbruk, och frågan halkar gärna in på samma gamla vanliga spår: mer betalt och mer politiskt stöd.
Nu känns det däremot som att vi börjar närma oss en verklig lösning. Organic Sweden lyfter idag starkare relationer i livsmedelskedjan, samt att matens pris måste värderas på ett annat sätt. Handelns lågprishets gör att kostnaderna istället betalas av djur, miljö och klimat. Priset på ekomaten måste spegla dess mervärden och låta lantbruket få del av värdeökningen. När vi pratar om pris på mat är det lätt att fastna i termerna ”dyrt” och ”billigt” – det måste vi försöka att undvika hädanefter. Bra, ekologisk mat är helt enkelt inte dyr – den har en prislapp som verkligen speglar dess verkliga mervärden. Här har nämligen ingen mark som blivit besprutad med bekämpningsmedel, eller gödslats med frätande, miljöbelastande konstgödning, fått betala. Det måste vi lära oss att värdera högt, och sedan betala för det.
Ett utmärkt exempel på en butik som faktiskt gör detta i verkligheten är Paradiset. Som leverantör av lammkött under hösten kan jag intyga att Paradiset gör det man så länge önskat från övrig handel. En nära relation med öppen diskussion om priset – med delat intresse om att båda ska uppnå lönsamhet. Vi båda inser fördelarna av att samarbeta med varandra, eftersom vi båda delar samma värderingar. En stor win/win helt enkelt. Det Paradiset även gör är att helt enkelt plocka bort de köttalternativ som inte uppfyller en grundnivå för t.ex. djurskydd, något som jag tycker att fler borde göra. Alternativet att välja bort ett rimligt djurskydd bör på sikt inte existera i livsmedelsbutiker.
Organic Swedens debattartikel, publicerad i Miljöaktuellt.
P.S.
Naturligtvis kom jag att tänka på något som August Strindberg skrev i ”Utopier i verkligheten”, utgiven 1913. En handlares reflektioner efter att en kvinna berättat för honom att kronärtskockan, vilken han begärt 25 centimes för, är för dyr.
”Hade hon hyrt jord, som är så dyr, köpt frö, sått det, skolat om den lilla plantan, när den var så späd att man knappt vågade ta i den; skolat om den igen; vattnat den, rensat ogräs omkring den, täckt den under vintern och levat i oro för att se den icke komma sig på våren; väntat ett år, två år, två gånger tre hundra sextio fem dagar innan den sköt blomknopp, då skulle hon icke sagt att tjugofem centimes var för mycket, men nu hade hon icke allt det där, och därför förstod hon icke”.
