Jag är trött på att höra att vi inte får betalt för våra produkter, och att ”någon” måste göra ”något”.
Nästa generations lantbrukare behöver inte acceptera gamla sanningar. Det storskaliga industrijordbruket är inte framtiden.
I förra veckan publicerades texten med rubriken ovan hos Expressen Debatt. Ibland när man sätter sig ner för att skriva vet man att texten kommer att bli en av ens viktigaste. Så var det den här gången. Under sommaren har jag läst boken Marina Bellezza, skriven av Silvia Avalllone. Ett kapitel i taget för att den skulle ta slut så långsamt som bara möjligt. Det som blev texten i Expressen; Andrea Caucino, mjölkbonden i Biella-provinsen, den aldrig sinande oberäkneligheten i hjortens ögon, beräkneligheten i en sol som går upp och ned varje dag, revolutionslustan: allt är en väldigt stor del av mig. Det är utlämnande att avslöja var källan till ens outtömliga energi finns, det som får en att fortsätta vad som än händer. Mitt svar finns i Marina Bellezza.
Andrea Caucino bor i Biella-provinsen i norra Italien. Den stenrika borgmästarens fattiga son, som vänt ryggen till samhället, barrikaderar sig i ladugården med sina kor mot den bistra kylan. Han skottar sig igenom en meter snö för att ta sig till det lilla mejeriet där han återigen ska värma mjölken och bryta ostmassan.
De hade underskattat honom, bönderna som fortsätter att sälja sin mjölk till mejerierna för ingenting.
Han, nybörjaren, som lyckats genom att vända sig direkt till konsumenterna, i ett Italien som håller på att rasa samman. Han hade stannat kvar, och nu utkämpar han ett krig – en revolution. Hans armé består av 16 kor, och den här kvällen kämpar de tillsammans mot Sibiriens kyla.
Det skriver Silvia Avallone i boken Marina Bellezza. En berättelse om unga människor i ett Italien i förfall. De små byarna runt Biella krackelerar. Längs vägarna syns skylt efter skylt med texten ”Till salu”. Den stora drömmen traktens unga har är att slå igenom i någon dokusåpa, att bli en ”velina”, en flicka som används som levande dekoration i många italienska tv-program. Unga med hopp flyttar till städerna.
Men något är på väg att hända. De 27 åren som Andrea Caucino har levat har alla ägnats till att förbereda något. Han vägrar att acceptera den sanning som råder i Norra Italien, med köpcentrum kantade av stora parkeringsplatser bredvid de små gårdarna som inte längre är lönsamma att driva vidare. Han ska göra som sin farfar och på nytt leda upp de 16 korna av den gamla rasen Tiroler Grauvieh till sommarbetet vid Riabella. Hans drivkrafter är av omänskliga mått och han ska lyckas.
Silvia Avallone lyckas i sin bok med något som lantbrukare, och företrädare från lantbruksbranschen misslyckats så fatalt med i så många år. Hon skapar framtidstro, revolution, genom sin berättelse.
I Sverige precis som i Italien klagar man över att landsbygden förfaller, att gårdar läggs ner och att unga flyttar till staden.
Men nästa generations lantbrukare behöver inte acceptera den sanning som råder just nu. De analyser som gjordes på 60- och 70 talet gäller inte längre. Det behöver inte vara det storskaliga, rationella industrijordbruket, där djur behandlas som maskiner, som är framtiden. Det är dags att göra en egen analys.
Den industriella djurproduktion som är standard i dag kommer med stor sannolikhet att vara en parantes i mänsklighetens historia. Den mänskliga empatin sträcker sig allt längre ut ifrån oss själva ju längre vi får leva i en värld som inte förstörs av krig – vilket vi får hoppas att vi får göra i framtiden. Lantbrukarens roll kommer allt mer att likna en ”planetskötares”. Att driva lantbruk kommer att handla om att samarbeta med naturen, och djuren. Att driva ett hållbart lantbruk som bidrar till hela den här planetens och alla dess invånares bättre hälsa. Att skapa de unika värden som ingen maskin någonsin kommer att klara av att skapa.
Jag är trött på att höra att vi inte får betalt för våra fantastiska produkter, att någon måste göra något. Den där någon är oftast staten eller den mejeriförening man själv är delägare i, och något är inte sällan stödpaket i olika former. Om någon vägrar att betala för det man vill sälja borde den rimliga åtgärden vara att sälja till någon som vill betala och se till att TA betalt – inte FÅ betalt. Det finns allt fler exempel på gårdar som säljer sin mjölk direkt till konsument. Människor uppger gång på gång att de skulle betala mer för mjölken om det bara fanns möjlighet. Se till att ge dem den möjligheten!
Vill du som konsument av livsmedel stödja svenska lantbrukare är det mest effektivt att köpa produkter av dem som väljer att vända sig direkt till dig. Leta efter böndernas egna varumärken och åk ut till gårdarna. Mer av det du betalar går då till bonden. Som ren bonus får du en mer unik produkt och dessutom en upplevelse. I bästa fall kan du också ge beröm till bonden för de fantastiska produkterna. Det är förmodligen något som hen aldrig har fått från varken Arla eller staten.
Efter den här texten kommer jag att kallas naiv. Men jag kommer att bevisa att de som påstår det har fel. Vi skapar vår egen framtid. Vår revolution börjar nu. Min armé består av 100 får och jag slåss mot dem som inte tror att min framtid kan bli verklighet. Jag vet att vi är fler.
Publicerad i Expressen Debatt 4/8 2015
Uppmärksammad i Nerikes Allehanda 4/8 2015
