Under våren har SVT:s reportageserie #ettsverige spridit en närmast dystopisk bild av landsbygden, inte helt olik den jag som barn i en bondefamilj fått höra under min uppväxt.
Den fanatiska urbaniseringen gör att landsbygden dör. Det är bekymrande att dystopiska ögonblicksbilder från delar av landsbygden ska få bestämma vad landsbygd verkligen är. Visst finns det problem, men det finns minst lika många lösningar på problemen.
När jag växte upp i min traditionella lantbrukslandsbygd några mil utanför Örebro var jag fram till mina sena tonår rätt så ointresserad av lantbruk. Jag ville bli dataspelsutvecklare och jobba med datorer. Det där jordbruket är inget att hålla på med, det hade jag fått höra under hela min uppväxt. Att Örebro ligger i det ibland gnälliga landskapet Närke gjorde inte saken bättre. Jag följde med min pappa och mina vänner på en hel del möten som Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) ordnade och andra lantbrukssammankomster, för jag tyckte ju ändå som många andra unga killar att traktorer var lite häftigt. Det jag ständigt fick höra på dessa möten, och vid diverse köksbord, var just detta. Jordbruket är inget att hålla på med, det lönar sig inte och EU-byråkrater bara gör det ännu värre för oss. Vi får inte tillräckligt betalt, vi får inte tillräckligt med EU-bidrag, utländsk arbetskraft tar våra jobb och bönder i Danmark tar vår produktion. Någonstans började jag tänka: men varför slutar ni inte med att ”få” och istället börjar ”ta”? Varför skulle inte vi kunna göra det? Varför sitter vi runt detta köksbord och klagar över andras oförmåga att hjälpa oss till bättre lönsamhet och ett livskraftigt lantbruk? Varför gör vi det bara inte själva? I den stunden ligger det nära till hands att släppa det där jordbruket och börja göra ett dataspel istället.
VI MÅSTE GÖRA NÅGOT!
Vem ska göra det?
NÅGON ANNAN!
Jag vill inte att staten ska lösa alla problem åt mig. Något som alltid har kännetecknat landsbygd för mig är just förmågan att kunna lösa problemen själv, det blir oftast mycket bättre så. Vi kan välja att se problemen på landsbygden, som till exempel en minskad servicenivå och sämre infrastruktur som ett olösligt problem, eller en positiv utmaning. Det finns 1000 möjligheter på landsbygden, men det är oroande om det bara är ett ytterst fåtal som ser dessa möjligheter. Entreprenörskap är lösningen på många av problemen. Självklart behövs en rimlig rättvisa i fördelning av statens resurser, det är en självklarhet. Men i slutändan är det vi själva som löser problemen och skapar arbeten. Den hjälp som i största grad behövs från staten är att det ska vara lättare att vara entreprenör. Det ska vara lättare att starta och driva företag, lättare att anställa. Men sen är det faktiskt upp till varje enskild företagare vad som händer. Om man ringer till en bank och vill ha pengar för att bygga ett konventionellt mjölkkostall kanske man inte bör vara förvånad över att banken säger nej. Det lönar sig ju som bekant inte.
Jag får mycket av min energi i mitt lantbruksföretagande från de där likgiltiga köksborden och negativa lantbruksmötena. Jag vill visa att det går, jag vill vara ett exempel på att det går, och att det går utan att kräva hjälp från staten eller andra. Landsbygden kan själv, och är i högsta grad något att räkna med i vårt framtida samhälle.
Adam Arnesson
