Att människor inte utnyttjats genom dåliga löner eller usla arbetsvillkor är oftast en hög prioritet när vi väljer mellan lite billigare kaffe eller Fairtrade-märkt sådant. Rättvisemärkt är en grundnivå. Men hur är det med mat som kommer ifrån Sverige?
Ja, hur är det att vara bonde i Sverige? Om man ska tro den mediala bilden av bonden är det ömsom lönsamhetskris, ömsom romantiskt och fantastiskt som i Bonde söker fru. Verkligheten ligger någonstans däremellan. När bönder själva får svara på vad som är bra med bondeyrket är det de flexibla arbetstiderna, förmågan att planera sin dag och styra över sig själv som lyfts fram; förutom närheten och kärleken till naturen. Och visst är det så att Sverige har en omfattande lagstiftning gällande arbete och sociala villkor.
Den andra sidan av myntet är hårt arbete. 12-14 timmar om dagen är ingen ovanlighet, snarare standard. Samtidigt avlöses mjölkkriser med griskriser och andra kriser. Det är inte lätt att vara bonde och tjäna pengar, trots allt arbete. Människor är inte beredda att betala det som krävs i butiken, eller så försvinner betalningen för alla svenska mervärden i handelskedjan ner till bonden. Bonden fortsätter att arbeta 12 timmar per dag utan att få en vettig timlön för mer än hälften av de timmarna. Är det klokt då? Att man som företagare sätter in ett obegränsat antal arbetstimmar i en verksamhet där man inte har ett krav på att ta betalt för mer än hälften? Det är knappast receptet för en fungerande marknad. Det är ju tur då att man har de flexibla arbetstiderna och närheten till naturen. Tyvärr är det svårt att betala elräkningar med flexibla arbetstider och närhet till naturen.
Lantbruksbranschens standardlösning på det problemet är att alternativt skylla på handeln som tar ut en för stor marginal, eller att klaga på regeringen, EU eller tunga regelbördor. Sällan nämns bondens egen förmåga att göra något åt problemet, eller snarare lantbruksföretagares som grupp. Så länge de flesta fortsätter att sätta in otaliga arbetstimmar utan att kräva betalt, kommer priset i butiken att vara för lågt. Så länge lantbrukare och dess branschorganisationer inte väljer att hitta nya affärslösningar, nya innovativa sätt att driva lantbruksföretag på, kommer inget att hända.
Den svenska djurskyddslagstiftningen anklagas ofta för att tygla lantbruket vid ett hårt regelverk som gör det omöjligt att konkurrera på en världsmarknad. Synen på regelverk påverkar också bonden på fler sätt än genom fina ord som konkurrenskraft – det inskränker på sätt och vis på det som får bonden att jobba så många timmar utan betalning: friheten. Ur ett perspektiv blir frihet och regelverk två motpoler, men det går också att se det på ett helt annat sätt. Regelverken kan vara det som gör det möjligt att ta betalt för de svenska eller ekologiska mervärdena, en förutsättning för friheten i bondeyrket. KRAV-märkningen, som även omfattar socialt ansvar, är ett utmärkt exempel på hur ett regelverk för ekologisk produktion leder till ökad lönsamhet hos bonden.
För att besvara den inledande frågan: många svenska lantbrukare jobbar under arbetsvillkor vi aldrig skulle acceptera om det kom till andra branscher. Även om de flesta bönder älskar sitt yrke är det en fråga som blir allt mer alarmerande. Vad tycker vi som samhälle? Är det rimligt att vi har en arbetsgrupp i vårt land som sliter ut sina kroppar utan att få en rimlig lön eller semester? Är den billiga mjölken i butiken verkligen så billig ur ett större perspektiv?
Adam Arnesson
