I veckan sändes det första avsnittet av Resten av Sverige i SVT, ett program om landsbygden av och med journalisten Po Tidholm. Det var en premiär med stort fokus på problem, nedlagda butiker och bensinmackar, förlorat framtidshopp och drömmande tillbaka till fornstora dagar.
Alla som bor på landsbygden vet att det inte är hela sanningen, utan att det finns gott om goda exempel och mängder av människor som älskar just sin typ av landsbygd. Människor som ser en framtid både för sig själva och nästa generation. Många, inklusive jag själv, brukar istället försöka framhäva den lösningsfokuserade sidan av landsbygden, gärna i kombination med slagorden: det är frihet vi vill ha, inte bidrag. För att förändra något som är dåligt måste problemen först beskrivas, men sedan är det dags att vandra vidare in i framtiden med lösningar. Kanske presenterar Po Tidholm några framtidsvisioner i kommande program, vi får se.
Nyligen reste jag i Schweiz, Italienska Sydtyrolen och södra Tyskland för att besöka mindre lantbruk och mathantverkare. Det första jag slogs av var respekten för jorden, planeten, djuren och hantverket. I Schweiz är ett lantbruk med 10 hektar och 10 mjölkkor stort, men skulle betraktas som en ineffektiv bakgård i Sverige. Det är uppenbart att landet Schweiz värderar sin landsbygd högt. För att köpa en lantbruksfastighet måste man ha en utbildning inom lantbruk och mål att driva verksamheten vidare. Utan alla småbönder med sina kor som betar alpsluttningarna, och utan den starka mathantverkstraditionen, skulle turismen vara obefintlig. I alpbyn Lavin med 200 invånare rullar tåget punktligt förbi minst varje halvtimme. En av byns tre bönder med mjölkkor visar stolt upp mejeriet (en källare på 20 kvadrat) som ligger mitt i byn där han ystar sin ost, alpsluttningen på 1400 meters höjd där han odlar kronärtskockor och stationsrestaurangen som drivs i samarbete med fler bybor. Det jag ser är en människas självförverkligande, en by med 200 människor som uppskattar det, och en stat eller region som har främjat det. För en svensk lantbrukare låter det faktiskt exotiskt.
Landsbygden har en tradition av att lösa sina egna problem. Lägger skolan ned köper man den och driver den själv. Företagsamheten är ofta stark, vilket kan synas på andelen egenföretagare. Vid en punkt blir det dock omöjligt att lösa alla problem själv. Det är både orättvist och ett tecken på ojämställdhet att man i en glesbygdskommun är tvungen att betala en högre skatt än man behöver i en storstad, men med mycket sämre utbyte för pengarna. Det vore trevligt att höra någon politisk ambition om att förändra det, istället för prat om bidrag och konstgjord andning.
I grunden handlar det om förutsättningar för självförverkligande och företagande, och ett erkännande om att självförverkligande kan ske lika ofta i Bergslagens skogar och på Jämtländska fjäll, som på Stockholms startup-scen. Att mjölka tio kor på ett alpberg och göra ost i bymejeriet är lika vackert som att utföra ett konststycke i form av musik, en målning eller litteratur. Det är mycket farligt och aningslöst att begränsa möjligheten till självförverkligande hos en viss del av befolkningen, hos vad Po Tidholm med viss rätt kallar: resten av Sverige.
Adam Arnesson
Publicerad i Skånska Dagbladet 2016-10-01
