62 procent av människans utsläpp av växthusgaser kommer från fossila källor. 5,4 procent kommer från idisslarnas foderomsättning (ko- och fårrapar). Totalt står djurproduktionen för 14,5 procent av alla utsläpp av växthusgaser. Inget talar så tydligt som statistik, men få faktagrunder kan vinklas så som statistik. Av allt metan som släpps ut i atmosfären står mänskliga aktiviteter för ungefär hälften av de totala. Metanutsläppen från idisslare står för 13,1 procent, medan avgången från våtmarker står för 32 procent.

Siffrorna som används här ovan är hämtade från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), samt FN:s klimatpanel (IPCC), och presenterades nyligen tillsammans i tidningen Ekologiskt Lantbruk.

Metan är en allvarlig växthusgas eftersom den tar god tid på sig att brytas ned i atmosfären – i snitt 12 år. Jämfört med koldioxid över en period av 20 år, är värmetillförseln som orsakas av metan 84 gånger högre. Matematiken är ganska enkel: fler idisslande djur som släpper ifrån sig metan leder till en högre buffert av metan i atmosfären. Av den här anledningen blir idisslandets utsläpp av metan en siffra som spelar stor roll trots sin relativt lilla andel. År 1900 fanns 450 miljoner nötdjur, år 2013 fanns 1, 47 miljarder; även det enligt FAO.

Nästa steg blir problematiskt. Vi kan nämligen inte bara beakta idisslarnas klimatpåverkan, utan måste även väga in aspekter som biologisk mångfald, etik, ekosystemtjänster och kulturlandskap. Ett par kor som betar skånska naturbetesmarker bidrar alltså till andra saker som metanutsläppet behöver ställas i relation till. På granngården där ett gäng tjurar står innanför betongväggar hela sitt liv, bidrar deras liv inte till mer än att bli kött. Utanför odlas monokulturer av spannmål till foder, vilket inte särskilt bidrar till biologisk mångfald, och tjurarnas liv är med hög sannolikhet ganska tråkigt.

För klimatet finns inte alternativet att fortsätta som förut. Alla måste förändra sin livsstil och ett minskat ätande av kött och mejeriprodukter är en självklar del, men vi måste lära oss att hålla fler tankar i huvudet samtidigt.

Adam Arnesson

Publicerad i Skånska Dagbladet 2016-05-20