Som i alla samhällsdebatter i vår samtid finns det i debatten om ekologiskt jordbruk två starka poler. Den ena anser att ekologiskt lantbruk är hokuspokus och avfärdar det hela som vetenskaps- och teknikfientligt, medan den andra polen menar att man dör av allt som kan innehålla en rest av bekämpningsmedel.
Polerna skapar inte de bästa förutsättningarna för samtal och diskussion, vilket väl har märkts på de senaste årens polariserade debatt. Klart är att det finns forskning som både visar på det ena och det andra, och likaså forskare som både tycker det ena och det andra. Det som är riktigt intressant är de stora syntesrapporter som släppts på senare tid. Bland annat denna från danska ICROFS (International Centre for Research in Organic Food Systems) och denna från Washington State University som redovisar 40 års studier av ekologiskt och konventionellt lantbruk, och nyligen publicerades i tidskriften Nature Plants.
Bland vissa råder en mening om att det ekologiska lantbruket Ä R vetenskaps- eller teknikfientligt, bara för att det finns en handfull professorer som förklarat krig mot något som utesluter de stora insatsvarorna mineralgödsel och bekämpningsmedel.
Men med ovanstående stora synteser från välrenommerade universitet och forskningsinstitut, blir påståendena tomma. Viktiga slutsatser är dessutom att det ekologiska lantbruket utvecklar nya tekniker och innovationer, som inte bara kommer samhället till nytta, utan även det övriga jordbruket.
De övergripande slutsatserna är att ekologiskt lantbruk bidrar positivt till samhällsnyttan inom områden som miljö, biologisk mångfald och hälsa. Konkreta positiva effekter av ekologiskt lantbruk som forskarna har kunnat se är minskade utsläpp av bekämpningsmedel i grundvatten och vattendrag, att djur kan få utlopp för naturligt beteende, ökad biologisk mångfald och växtföljder som gynnar jordarnas bördighet.
Visst finns det hälsofreaks som kommenterar alla inlägg som ifrågasätter ekologiskt lantbruk, lika radikalt och onyanserat som ett höger- eller vänstertroll i en ledares kommentarsfält. Sen finns det också de som säger att allt som ifrågasätter modern växtförädling eller kemiska bekämpningsmedel, är pseudovetenskap; efter att helt okritiskt ha frälsts av ett inlägg i FB-gruppen för Vetenskap och folkbildning.
För mig som lantbrukare är det en ganska enkel fråga.
- Vill jag medvetet sprida ut kemiska bekämpningsmedel på markerna som jag som planetskötare ansvarar för?
- Vill jag riskera att de växter och djur som lever på mina marker ska påverkas av dessa kemikalier?
- Vill jag att det ska gå att hitta rester av kemikalierna, i icke nedbruten form, i grundvattnet som jag själv dricker?
- Vill jag spruta dessa kemikalier på maten som mina kunder sedan ska äta, trots att jag vet att rester finns kvar i den färdiga produkten?
- Vill jag utsätta mig själv för riskerna som det innebär att hantera kemiska bekämpningsmedel?
Svaret på alla frågor är nej. Något som ofta glöms bort i den här debatten är hur lantbrukare påverkas av kontakten med kemikalier. I Sverige må vi ha bra skyddsutrustning, men det finns forskning som visar på förhöjd risk för till exempel Parkinson, även det stora synteser. Fundera ett varv på hur hanteringen av kemiska bekämpningsmedel kan se ut i fattiga U-länder och hur människorna på de platserna påverkas.
Gör det här mig till teknikmotståndare? Nej, jag ser stora möjligheter i ny teknik, som skapar nya former av livsmedel, eller nya former av odlingssystem. Jag ifrågasätter heller inte någon annan lantbrukare som använder bekämpningsmedel – utan konstaterar enkelt att jag har läst vad som står på dunken och beslutat att jag inte vill sprida det i min närmiljö.
Dosen sunt bondförnuft spelar också roll.
Adam Arnesson
