Att välja att fokusera på en bred politisk livsmedelsstrategi som nytillträdd landsbygdsminister är ett mycket smart drag. Alla är trötta på tvära politiska vändningar och den osäkerhet som lantbruket ofta är utsatt för.
En långsiktig plan som garanterar stabilitet låter bra, och många likställer nog den nationella livsmedelsstrategin med ett mål om självförsörjning. De mest konventionella krafterna inom Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) håller sig lugna och de som tycker att beteskravet för mjölkkor i Sverige är onödigt, låter sig stillas av den konkurrenskraftsutredning som presenterades i början av året. Under tiden pågår en ständig dialog som alla är inbjudna till.
Faktum är att det fungerade bra i några månader. För dem som var i Almedalen och lyssnade till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, under hans ganska många framträdanden, blev det dock lite som att trycka på repeat-knappen för många gånger. Det man kan utläsa av Buchts framträdanden den senaste tiden är ungefär fyra saker.
- Svenskt lantbruk och livsmedelsproduktion är bäst i världen, det ska vi vara stolta över.
- Man ska inte polarisera mellan konventionellt och ekologiskt lantbruk. Helst ska man kalla det konventionella lantbruket för ”miljöanpassat”.
- Livsmedelsstrategin som ska presenteras i vår ska lösa alla problem.
- Inte ett ord om vad som ska ingå i livsmedelsstrategin.
Bubblarord: handelsattaché i Kina.
Bristen på något konkret börjar bli oroande på flera sätt. Just nu syns starka krafter som vill se en uppluckrad svensk djurskyddslag – branschorganisationerna inom lantbrukssverige verkar vara eniga. De två stora områdena är slopat beteskrav för mjölkkor, det andra att tillåta fixering av suggor med metallgrindar. Båda med målet att öka produktionskapaciteten och effektivisera, i vissa fall rimliga mål, men när det gäller djur i en redan intensiv produktion – rätt katastrofala mål. Konkurrenskraftsutredningen, vars presentation blev starten på arbetet med livsmedelsstrategin, föreslog just en anpassning till EU:s regler för djurskydd, som är lägre än Sveriges.
Vad är det som konkurrerar idag och vad kommer att göra det i framtiden? Jag är övertygad om att Sverige aldrig någonsin kommer att konkurrera med det billigaste fläsket. Vi bör nog också fråga oss om det är vad vi vill. Branschen verkar vara övertygad om att konkurrenskraften ökar med en mer urvattnad djurskyddslagstiftning. Samtidigt marknadsför samma bransch just nu svenskt kött, med argumentet ”svenskt”, så hårt att jag nästan skulle vilja köpa australienskt kött för att revoltera. Vad kommer varumärket ”svenskt” vara värt efter en försämrad svensk djurskyddslag?
Att rikta blicken mot så specifika regler som kravet på att mjölkkor ska få gå ute, eller att grisar inte får låsas fast med metalgrindar, är den mest förutsägbara och katastrofala väg det svenska lantbruket nu kan välja att gå. Det är att vaska ut sin enda unika selling point. Det är att lägga alla sina ägg i industrins korg. Det är att somna in i LRF:s trygga vagga.
I slutänden skulle det innebära försämringar för djuren, hållbarheten, Sveriges internationella position vad gäller djurskydd och konsumenters förtroende. Kommer någon att vilja betala mer för den maten om den har en svensk flagga i hörnet av förpackningen? Jag är nyfiken på Sven-Erik Buchts analys, men om den dröjer till våren tror jag att få kommer att vilja lyssna på den.
Adam Arnesson
